Grafiska principer

Enligt principen om likhet tenderar vi att betrakta grafiska element som liknar varandra i färg, form, storlek eller orientering som tillhörande samma grupp. Detta kan också innebära att vi antar att dessa objekt har samma funktion och, eller egenskaper.

Närhetsprincipen går ut på att grafiska element som är placerade nära varandra uppfattas som att de hör samman. 

Separata objekt eller element som kopplats samman, till exempel med hjälp av en linje, uppfattas som sammanhörande. Denna princip kan samspela med eller motverka principerna om närhet och likhet. 

Omslutning är ett annat sätt att visa på samhörighet, kan uppfattas som starkare än koppling. Precis som med principen om koppling kan omslutning både arbeta med och mot principerna om närhet och likhet. 

Avslutningsprincipen beskriver vår förmåga att identifiera enkla mönster i komplexa grafiska framställningar. Det är tack vare den förmågan som vi uppfattar den vita triangeln i bilden intill. Samma förmåga gör att vi kan följa streckade linjer i ett diagram och identifiera, för oss sedan tidigare kända, former och mönster.

Principen om kontinuitet ligger nära principen om avslutning och går ut på att vi ser konturlinjer som hela trots att de bryts av andra objekt. 

Enligt principen om gemensam rörelse uppfattar vi grafiska element som rör sig i samma riktning som att de hör ihop. Denna princip är särskilt tydlig i animerade visualiseringar. 

Principen om symmetri bygger på vår förmåga att uppfatta mönster och former. Vi tenderar att gruppera symmetriska element och är känsliga för avvikelser och oregelbundenheter.

De åtta ovan beskrivna principerna berör på ett eller annat sätt gruppering. De syftar till att förklara varför vi upplever ett samband. Det finns ytterligare en viktig princip: förhållandet mellan figur och bakgrund. Denna princip förklarar varför vi upplever vissa grafiska element som framträdande mot en bakgrund. Till exempel är bokstäverna du läser just nu figurer mot den vita bakgrunden. Det är tydligt att det är bokstäverna och orden du ska fokusera på, snarare än utrymmet runt omkring dem.  
 
Vi har generellt lättare att se enklare och tydligt sammanhållna former. Vi antar dessutom gärna att det omgivande fältet utgör bakgrunden och att det som omges är figuren; föreställ dig ett moln på himlen eller ett äpple på en gräsmatta, till exempel. Det är molnet och äpplet som vi uppfattar som figurer, det är dit vi riktar vår uppmärksamhet och vårt fokus. Ibland är det däremot inte lika tydligt vad som är figur och vad som är bakgrund.  
 
Ett känt exempel på det är den danske psykologen Edgar Rubins vas från cirka 1915, där betraktaren kan se antingen två ansikten i profil eller en vas. Det är när den delade konturlinjen upplevs beskriva former i båda riktningarna, såsom fallet är med Rubins vas, som en osäkerhet och tvetydighet uppstår.