Öppen tillgång till vetenskapliga publikationer, del 16 – CC-licens

Kungliga biblioteket har på uppdrag av regeringen tagit fram rekommendationer för omställningen till ett öppet tillgängligt vetenskapligt publiceringssystem. I en serie blogginlägg presenteras dessa rekommendationer av Henrik Schmidt, bibliotekarie på KIB.

I omställningen till ett öppet tillgängligt vetenskapligt publiceringssystem är frågan om upphovsrätt en central beståndsdel. Grovt sett brukar vi tala om två delar av upphovsrätten, dels den ideella rättigheten och dels den ekonomiska. I det publiceringssystem som vi ska lämna, det prenumerationsbaserade, är grundförutsättningen för själva affärsidén att upphovpersonen överlämnar den ekonomiska rättigheten till förlaget. Först i och med att forskaren signerar ett avtal i vilket hen avsäger sig den ekonomiska rätten (”copyright transfer agreement”) kan förlaget sälja åtkomsten till verket och bestämma om, hur, när och för vilket pris publikationen kan användas. 

Idén om att istället ha ett öppet tillgängligt publiceringssystem kom till uttryck i det så kallade Budapest initiativet för snart tjugo år sedan. I en för tiden drastisk formulering fastslogs det att författaren skulle behålla full kontroll över verket och bestämma hur det skulle användas, spridas och/eller modifieras med villkoret att bli korrekt namngiven i anslutning till sitt verk. Den här idén har utvecklats juridiskt till det som vi idag, inom akademisk publicering och inom andra områden, känner som Creative Commons (CC) licensen. Licensen har blivit väletablerad och vuxit explosionsartat i användning. Enligt statistik finns mer än en och en halv miljard cc-licensierade verk. 

Men CC-licensen ersätter inte upphovsrätten, den är ett tillägg, ett CC-tillägg. När en person skapar och presenterar ett verk (med en viss verkshöjd) så tillfaller upphovsrätten den personen. Denna omedelbara rätt ger upphovspersonen möjlighet att bestämma hur verket får användas. I ett CC-tillägg kan upphovspersonen, alltså den publicerande forskaren i vårt sammanhang, ge sitt samtycke till att publikationen får användas genom exemplarframställning, tillgängliggörande, spridning och/eller överföring till allmänheten enligt vissa specificerade villkor. Tanken är alltså att skapa ett enkelt tillägg förenligt med upphovsrätten för den upphovsperson som vill dela sina verk.

Alltså, samtycket kommer med en CC-märkning. I de flesta fall så specificeras också villkoret att upphovspersonen explicit ska erkännas, det är det så kallade BY-ledet. Men utöver CC BY kan upphovspersonen lägga ytterligare villkor. Ett är att den som återanvänder verket bara kan sprida det vidare med motsvarande licens som upphovspersonen har bestämt. Villkoret kallas, Dela lika, Share-Alike (SA). Ytterligare två villkor kan specificeras, att verket inte får användas för kommersiella ändamål, Non-Commercial (NC), och att verket inte får bearbetas eller remixas, No Derivative Works (ND). Villkoren kan också kombineras.

CC-licensen, i sin nuvarande version (version 4.0) erbjuder således sex olika typer: CC BY, CC BY-SA, CC BY-NC, CC BY-ND, CC BY-NC-SA och CC BY-NC-ND. Samt en sjunde, där upphovspersonen lämnar ifrån sig upphovsrätten helt och verket ingår i den publika domänen, där alla verk vars upphovsrätt har löpt ut också ingår. (Upphovsrätten upphör efter en specificerad tid efter upphovspersonens död.) Denna sjunde licens skrivs som CC 0. 

Komplicerat? Ja, bilden av upphovsrätt, CC-licenser, undantagsregeln som säger att arbetsgivaren övertar den anställdes upphovsrätt och så lärarundantag ovanpå det, och annat, är långt ifrån kristallklart, varken i kontur eller innehåll. Och inte heller råder enighet i tolkning och användning. Därför fick den KB-utredning (Kungliga biblioteket), som står i centrum för den här bloggserien, ett specifikt direktiv, nämligen att titta närmare på, och ta fram rekommendationer för, en nationell standard för CC-licenser samt föreslå en modell för hur uppföljning ska göras. Utredningen, som presenterades under våren 2019, landar dels i en rekommendation men också i en uppmaning om fortsatt utrednings- och utbildningsarbete. 

Utredningens rekommendation är att CC BY-licensen ska användas inom forskning och högre utbildning i Sverige. För de forskare som vill att samma licensvillkor ska gälla vid fortsatt användning kan CC BY-SA också accepteras. Vetenskapsrådet (VR) menar samma sak och säger att forskare som betalar publiceringsavgift (APC) ska publicera med CC BY-licens. VR framhåller också betydelsen av att licensen framgår av metadatat kring publikationen för att underlätta och främja den digitala resursens återanvändbarhet. De mer restriktiva licenserna (NC och ND) begränsar spridningen av forskningsresultaten vilket motverkar målet med ett öppet vetenskapssystem. 

Med CC-licensen ger alltså upphovspersonen rätten till andra att återanvända materialet. Men den besvarar också frågan: "Vad kan jag göra med det här?” genom tydligt deklarerade villkor. CC-licenser har varit, och är fortfarande en central del i ett öppet publiceringssystem. I affärsmodellen som bygger på publiceringsavgifter kvarhåller den publicerande forskaren hela upphovsrätten och kan alltså bestämma hur verket kan återanvändas. Ett problem är att vissa förlag har ett påbud gällande vilka CC-licenser som ska användas medan forskningsfinansiärer förbjuder just dessa licenser. Därför menar utredningen att det bör produceras en praktisk handledning i CC-licenser som riktar sig till den publicerande forskaren. KB har än så länge ganska rudimentär information om hur den enskilde forskaren ska gå tillväga.

Vi avslutar det här inlägget, och den här serien, med det citat som KB-utredningen inleds med. Ett citat taget från Budapest initiativet och som tar fasta på de två saker som vi kan påminna oss om, som gemensam målbild, när detaljdiskussionen blir alltför snårig och infekterad. En tjugo-årig målbild som det är dags att leverera på:

An old tradition and a new technology have converged to make possible an unprecedented public good. The old tradition is the willingness of scientists and scholars to publish the fruits of their research in scholarly journals without payment, for the sake of inquiry and knowledge. The new technology is the internet.

Rekommendation 16 lyder: ”Att följande nationella standard för CC-licenser förespråkas och används för öppet tillgängliga vetenskapliga publikationer: CC-by (eller CC-by-SA och CC-0 då detta är tydligt motiverat).”

Läs mer om beskrivning av, och argument för, den här rekommendationen i utredningen: Uppföljning av krav på öppen tillgång till publikationer samt rekommendationer för Creative Commons-licenser.

Samtliga blogginlägg i serien

 

Henrik Schmidt

Bibliotekarie som sysslar med forskarstöd i olika former. Undervisar doktorander och forskare i frågor som rör litteratursökning, publicering och publikationsuppföljning.