Öppen tillgång till vetenskapliga publikationer, del 14 – Akademisk frihet

Kungliga biblioteket har på uppdrag av regeringen tagit fram rekommendationer för omställningen till ett öppet tillgängligt vetenskapligt publiceringssystem. I en serie blogginlägg presenteras dessa rekommendationer av Henrik Schmidt, bibliotekarie på KIB.

 

Under våren 2019 levererade Kungliga biblioteket (KB) resultatet av fem utredningar rörande öppen tillgång till forskningsresultat till den svenska regeringen. Därutöver publicerades en sammanfattande slutrapport. I denna slutrapport diskuteras en återkommande invändning mot de krav och riktlinjer som framförs av forskningsfinansiärer och av forskningspolitiska aktörer, nämligen att styrningen mot öppen publicering inkräktar på den akademiska friheten. Den akademiska friheten, menar man, innebär att man ska kunna publicera sig var, när och hur man vill, utan styrning från något håll.

I relationen mellan universitet och (finansierande) statsmakt är akademisk frihet ett lika centralt som svårfångat och omdiskuterat begrepp. En avgörande källa för den här diskussionen är den premiss som Wilhelm von Humboldt föreslog för länge sedan, att det finns en speciell relation mellan frihet och kunskap. Inskränks friheten så inskränks också möjligheten att skapa ny kunskap. Den här idén finns ”reglerad” i Magna Charta Universitatum, ett dokument signerat av många universitet, däribland KI.

I en svensk kontext värnar de flesta i vår ”bransch” det som kallas akademisk frihet. I grova drag kan man med akademisk frihet mena att läraren och forskaren självständigt bestämmer över den undervisning och forskning som vederbörande bedriver. I högskolelagen finns inte begreppet nämnt, men innebörden föreskrivs i högskolelagen §6; ”att forskningsproblem får fritt väljas, att forskningsmetoder får fritt utvecklas och att forskningsresultat får fritt publiceras”. Lagstadgade rättigheter behöver ju, i och för sig, inte betyda att det ser ut så i praktiken. Att undervisning och forskning är omgärdat av en rad etiska, politiska, ekonomiska, organisatoriska, ideologiska ramar och riktlinjer vet alla som befinner sig i en universitetsmiljö. Varje begränsning av den universitetsanställdes valmöjlighet kan inte anses vara en kränkning av den akademiska friheten.

Risken med det ”humboldtska” idealet är att det kan leda till en brist på kontakt med verkligheten. Vi kan kalla den ”elfenbenstornsrisken”. För det är inte orimligt att hävda att både utbildning och framtagandet av ny kunskap bör motsvara de praktiska och teoretiska utmaningar som ett samhälle står inför. Är den risken överhängande i Sverige? Knappast. Svenska universitet, inklusive KI, har, generellt sett, en positiv inställning till, och vill utveckla sin samverkan med en lokal, regional och (inter)nationell omvärld. Utan att för den skull förlora i integritet och autonomi.

En del menar att motsättningen mellan frihet och nytta är skenbar. Istället är det själva autonomin hos universiteten som borgar för att undervisning och ny kunskapsproduktion på bästa sätt bidrar till samhällsutvecklingen.

 

Så, inga bekymmer? Jo, det skaver lite mellan forskningsfinansiärers och forskningspolitiska aktörers krav på att den offentligt finansierade forskningen ska vara omedelbart öppet tillgänglig för alla, å ena sidan, och den enskilde forskarens frihet att publicera sina forskningsresultat så som hen önskar, å den andra. Frågan är alltså: ska en statlig forskningsfinansiär ”resurs-styra” så att forskningsresultat blir fritt tillgängligt för alla? Eller annorlunda uttryckt, ska en statlig forskningsfinansiär ”resurs-styra” så att det begränsar den enskilde forskarens rätt att publicera hur och var som helst?

I Styr- och resursutredningen från 2019 (Strut) beskrivs det övergripande ändamålet med universitet och högskolor, så här: ”att utveckla, förmedla och förvalta kunskap som bidrar till en bättre värld. ”Styrningen ska främja den akademiska friheten, samtidigt förväntas att ”den kunskap och kompetens som skapas kommer till nytta i samhället på olika sätt.” Både Strut-utredningen och KB:s slutrapport hänvisar till de normer som går under akronymen CUDOS, som, bland annat, menar att vetenskapen bör ägas gemensamt och vara fritt tillgänglig för alla för att främja samarbete och kritisk granskning. Måhända uppfyller ett öppet tillgängligt publiceringssystem bättre denna norm jämfört med ett slutet, prenumerationsbaserat? Enligt Strut-utredningen så begränsas möjligheten för olika aktörer i samhället att ta del av forskningsresultat av den prenumerationsbaserade modellen, ”varför öppen tillgång till vetenskapliga publikationer är en högt prioriterad fråga”. (s116)

I praktiken då? Kan en forskare fritt välja vilken tidskrift som hen vill publicera sina forskningsresultat i. Nja, inte riktigt. Både tidskrifter och sakkunniga kan ju begränsa det valet. Centrala rekommendationer kring tidskriftsvalet styr också, inte minst om de är kopplade till resursfördelning. Intressant för det här sammanhanget är att i Tyskland menar man att forskarens fritt väljer att publicera eller inte. Men om man publicerar sina resultat ska det vara öppet tillgängligt. I Norge säger Universitets- och högskolelagen att öppenhet kring forskningsresultat ska säkerställas och vidare att forskaren ska offentliggöra sina resultat, ”… skal sørge for at slik offentliggjøring skjer”.

Ett övergripande budskap för KB:s hela utredningarbete är att alla vi som är inblandade i publiceringssystemet behöver arbeta hårt för att nå ett läge där den enskilde forskare både kan välja fritt var hen vill publicera sig samtidigt som publiceringen blir öppet tillgänglig för alla, omedelbart. Om vi lyckas med den omställningen, till ett öppet tillgängligt vetenskapligt publiceringssystem, så försvinner motsättningen. Och vi är en bra bit på väg. Inte minst här på KI. Våra (KIB:s) senaste uppföljningsanalyser pekar på att omkring 70 procent av KI:s vetenskapliga artiklar är fritt tillgängliga via internet inom ett år från att de har publicerats. Vi kontrollerade, i januari 2020, status vad gäller öppen tillgång för KI-publikationer från 2018. 70 procent är en bra bit på väg, men inte riktigt framme än.

Rekommendation 14 lyder: "Att relevant myndighet ges i uppdrag att nationellt följa upp status för öppet tillgängliga publikationer."

Läs mer om beskrivning av, och argument för, den här rekommendationen i utredningen: Ekonomiskt och tekniskt stöd till tidskrifter som publicerar med öppen tillgång. Här finns även KB:s sammanfattande slutrapport.

Samtliga blogginlägg i serien

Henrik Schmidt

Bibliotekarie som sysslar med forskarstöd i olika former. Undervisar doktorander och forskare i frågor som rör litteratursökning, publicering och publikationsuppföljning.