Brittisk stjärnkirurg skriver om liv och död – en av många nyheter i Camera Obscura

Den senaste tiden har en hel del nya titlar köpts in till Camera Obscura och Laterna Magica, KIB:specialsamlingar för humaniora. Bland nyanskaffningarna kan nämnas titlar som Har jag en dålig dag kanske någon dör av Christian Unge, Anesthesia: the gift of oblivion and the mystery of consciousness av Kate Cole-Adams och The novel cure av Ella Berthoud och Susan Elderkin för att bara nämna ett axplock.

Bland alla intressanta författare vars böcker köpts in är det särskilt en som jag vill lyfta fram, den brittiske neurokirurgen Henry Marsh. Han har gett ut två memoarböcker, Liv, död och hjärnkirurgi : en neurokirurgs memoarer, och Admissions: a life in brain surgery, vilka borde vara obligatorisk läsning för alla blivande läkare, oavsett specialitet. Och inte bara för dem, utan för alla som är intresserade av läkaryrkets villkor och patientens utsatthet i sjukvården. Ytterst sett skriver Marsh om den sköra tråden mellan liv och död, både i och utanför operationssalen.

Inför sin förestående pensionering ser Marsh tillbaka på ett långt, framgångsrikt liv som hyllad neurokirurg, men det är med en blick som är skoningslöst uppriktig både inför egna tillkortakommanden och missförhållanden inom det brittiska sjukvårdssystemet. På ett mycket uttrycksfullt språk reflekterar Marsh över läkaryrkets inneboende osäkerhet: ”Many medical decisions  - whether to treat, how much to investigate – are not clear-cut. We deal in probabilities, not certainties.” … ”Sometimes, if you are to make the right decision, you have to accept that you might be wrong.“ Och trots alla liv han har räddat, och alla personligheter han har återställt, är det sina misslyckanden han förföljs av. 

När Marshs yrkesverksamma liv nu går mot sitt slut känner han en stor ambivalens inför att lämna det arbete som har uppfyllt hans tillvaro under 35 år. ”I lay on the red leather sofa in the neurosurgeons’ sitting room … longing to retire, to escape all the human misery that I have had to witness for so many years, and yet dreading my departure as well.” … ”Part of me longed to leave, to be free form anxiety, to be master of my own time, but another part of me saw retirement as a frightening void, little different from the death, preceded by the disability of old age and possibly dementia, with which it would conclude.” Marsh reflekterar också över sin nya status gentemot de patienter han behandlat: ”As a junior doctor you are pretty detached from the reality that faces so many of the older patients. But now I am losing my detachment from patients as I prepare to retire. I will become a member of the underclass of patients – as I was before I became a doctor, no longer one of the elect.”

Om denna “detachment” har Marsh en hel del tänkvärt att säga. Ofta framhålls vikten av att blivande läkare tillägnar sig ett empatiskt förhållningssätt, men Marsh utvecklar detta resonemang ytterligare: ”For most of us, when we become doctors, we have to suppress our natural empathy if we are to function effectively. Empathy is not something we have to learn – it is something we have to unlearn.” Och vidare säger han: “The moral challenge is to treat patients as we would wish to be treated ourselves, to counterbalance with professional care and kindness the emotional detachment we require to get the work done. The problem is to find the correct balance between compassion and detachment. It is not easy.” 

Foto: Wikipedia

Andra ämnen för författarens funderingar är det oupplösliga bandet mellan medicin och pengar: ”Money and medicine have always gone together: what could be more precious than health?” skriver han kärnfullt. Men trots bristerna i det offentliga sjukvårdssystemet menar han att det trots allt är att föredra framför vården inom den privata hälsovårdssektorn: ”The faults of socialized health care are ultimately less than the extravagance, inequality, excessive treatment and dishonesty that so often come with competitive private health care.”

Döden är ständigt närvarande i Marshs reflektioner, men där finns också utrymme för en befriande humor och självironi. Dråplig är berättelsen om hur Marsh under en av sina löprundor längs Themsen klättrar ut på en bjälke som skjuter ut över floden för att befria en anka som fastnat i en fiskelina. ”The duck promptly dived inte the water without stopping to thank me. Nevertheless, I like to think that if one day i ever get into trouble when swimming, the grateful duck – as in the fairy stories – will come and rescue me.” 

Att läsa Henry Marsh är att läsa en framstående och tankfull yrkesmans bokslut över sin karriär, och han gör det med uppriktighet, humor och vältalighet. Marsh är lika skicklig med det skrivna ordet som med sin skalpell.

Karin Niklasson Gråd

Bibliotekarie på KIB som arbetar med inköp och katalogisering av framförallt tryckta böcker och avhandlingar. Bemannar den supportfunktion som tar emot inköpsförslag på nya böcker.